Nu är det bara lite mer än en månad tills jag och 61 andra flyger till Amazonas. 62 stycken totalt, woooow!! 
När jag började planera denna resa så hade vi totalt 57 stycken studenter som var intresserade av att åka på detta fantastiska äventyr. Vi pratade runt lite på kontoret och vi trodde att ca 35 stycken skulle åka. Vanligtvis är det ju bara snack.. När jag sedan skulle skicka den fullständiga listan till resebyrån som hjälper oss arrangera detta var vi helt plötsligt 62 stycken totalt!! Såå kul!
62 stycken är dock väldigt många, så vi kommer antagligen dela upp oss i två grupper. En grupp med de "små" gymnasiestudenterna och en grupp me de "stora" volontärerna. Jag kommer isåfall leda/vara ansvarig för de små och två andra colombianska volontärer kommer vara ansvariga för de stora. Förutom oss volontärer så är det personal från resebyrån som kommer leda själva resan med aktiviteter etc. Vi volontärer är altså bara extra ögon :)

Ser verkligen fram emot denna resa! Imorgon ska jag gå och ta min vaccination för gula febern, vilket är obligatoriskt för att få komma in i Amazonas. 

 

Något som skrämmer mig lite och är bra på ett sätt är att tiden gå så otroligt fort!! Jag har redan varit här i mer än tre månader! På ett sätt längtar jag efter att få åka till Miami och träffa mina föräldrar, för att sedan åka hem och träffa familj, släkt och vänner. Men det kommer även vara väldigt sorligt att lämna detta land. Jag trivs verkligen här, speciellt med de som jag bor med! Vi är som en liten familj :) Det blir nog väldigt blandande känslor när jag sätter mig i taxin till flygplatsen den 23e december! Innan dess ska jag njuta fullt ut av min tid här i detta awesome coola land!! :) 

 

 

Denna bild tog jag efter en dag i Colombia. Det är gatan 116, där vi bor. Det är helt sjukt hur saker har förändrats under dessa månader. När jag först kom hit var jag rädd att lämna huset själv, då jag trodde jag skulle bli rånad eller kidnappad. På flyget påväg till Colombia började en mamma, pappa och deras barn prata med mig. Jag vågade inte prata med dem, för jag trodde de skulle kidnappa mig eller ta mina saker.. Snacka om vilka fördomar jag hade! Jag har alltid varit en person som alltid är i tid, gärna 15 minuter för tidig för att inte missa något. Detta var ett stort problem när jag först kom hit, då tid inte har någon betydelse här. Om någon säger klockan 15 kan det lika gärna vara kl 16 eller 17. 

Nu går jag på gatan med bestämda steg, är inte rädd för att varken bli rånad eller kidnappad, dock så har jag självklart alltid mina ögon öppna för konstiga människor omkring mig. Jag kommer fortfarande alltid i tid, men jag bryr mig inte om någon är en timme sen, det är ju heeelt normalt! 

Det är otroligt vad man lär sig av att lämna sin egna bubbla hemma i Sverige.