Efter några goda äppel-öl stod tre förväntansfulla tjejer, Jag, Marie och Marcela, och väntade på taxin.
15 minuter senare och 12 kronor fattigare stod vi utanför Oasis, en liten charmig karaokebar. Utan att veta vad som väntade gick vi in i baren med Alena, tjejen som bjudit med mig, som väntade utanför.
En liten lokal, rökmaskiner, ett gäng tyskar och massa colombianer, alla var på lika bra humör som vi var och såg fram emot en kväll med dans, svett och sång. Man kände att det skulle bli en bra kväll.

Detta ställe var något helt annat än stockholms stureplansklubbar då man 150 kronor fattigare kommer in och märker att stämningen är ganska stel och folk kollar snett på varrandra. Här var alla glada, dansade och skrattade med varandra och om någon sjöng karaoke så hejjade alla på, det var mer äkta på något sätt.

 

Självklart var jag tvungen att visa mina otroliga karaoke-kunskaper med en sång. Jag, Carlos, Marcela och Alena klev säkert upp på scenen och framförde Lemon Tree, något som var väldigt populärt bland alla colombianer. Förvånansvärt kunde alla texten och lokalen fylldes med skratt och sång.